Tack!
Stort varmt tack för ert stöd och deltagande för vår älskade Emma!
Vi vill tacka er alla för Er empati och att ni gjorde begravningen till ett så ljust och fint minne i vår stora sorg. Den blev ljus, varm, kärleksfull och ”Emmig ”.
Tack för blommor, gåvor till Barncancerfonden, Cancerfonden och alla enormt fina ord samt musik och texter som Ni bidragit med till hennes minne.
Emma kommer för alltid finnas med oss med så oändligt mycket kärlek och fina minnen – Vi älskar henne nu, då och för alltid!
Med varma kärleksfulla hälsningar William, Thomas och Rigmor med familjer
Insamling till Emmas minne
För Emma
Startad 110129 av Carro Hjerpe
Därför startade jag insamlingen
Jag vill att alla barn ska ha chansen att leva. Därför tänkte jag att vi tillsammans ska samla ihop minst 4000kr till barncancerfonden.
Tänk 100kr. Det är lika mycket som en lunch eller middag på restaurang, två öl på krogen, tre kaffe på espressohouse, fem tuggummipaket. Istället för att köpa två öl så kan ni vara med och försöka rädda liv. För barnen. För min älskade vän Emma som inte fick chansen.
Följ länken nedan för att se mer:
http://www.barncancerfonden.se/8433
26/12 2010
På annandagen klockan 18:41 gav sig Emma ut på ett nytt stort äventyr. Hon somnade stillsamt i sin säng omgiven av hela sin familj med all kärlek och värme hon förtjänade. Hon var först med att prova på många äventyr och vi vet att hon på slutet längtade till att ge sig av på denna nya resa. Hon var liksom på de flesta andra äventyren inte rädd för att ge sig av utan mer nyfiken på det nya äventyret och övertygad om att något gott väntar.
Emma var en modig tjej som visade stor empati för andra och kämpade mot orättvisa och stod upp för de som var svagare. Mot slutet var det Emma som tröstade oss i hennes svåra kamp och det är ofattbart att hon tänkte mer på sin omgivning än på sig själv, men samtidigt så typiskt Emma. Det är svårt att hitta någon med ett större hjärta än hon.
Emma lämnar oss med en oändlig saknad. Den livsglädje som hon hade smittade av sig på hela omgivningen. Med orden ” A smile is the prettiest thing you can wear ” som hon hade som ledord hemma på väggen är något vi förknippar starkt med Emma. Det är svårt att hitta någon bild eller något minne på Emma där hon inte ler eller skrattar.
Vänner, nära & kära och familj betydde väldigt mycket för Emma. Vi vill framföra ett djupt tack till alla hennes vänner som bidragit med så mycket värme, omtanke och stöttat henne under denna svåra kamp. Vi vet att hon uppskattade det oerhört mycket.
Vi är så oerhört stolta över våran dotter, syster och är glada över att hon delade med sig detta till så många andra. Vi älskar henne så gränslöst mycket !
Rigmor , Thomas , William
”We are each of us angels with only one wing, and we can only fly embracing each other “
Emma made us all fly !
13/10-10
Jag har även bestämt mig att skriva en bok om min resa som kommer vara klar om ett år. Jag är så inriktad på mina mål nu, jag har mött människor den senaste tiden som har förändrat min syn på livet. Jag mår faktiskt bra mitt i helvetet. Samtidigt som jag är livrädd och vissa dagar känns det som om jag bara vill gå igenom jorden. Men frisk ska jag bli, och en insperationskälla till andra sjuka om att allt går med rätt inställning och rätt hjälp.
Jag ska skriva den bok jag önskar någon hade gett mig för ett år sedan.
Det blir alltid som man tänkt sig.
22/8
Nu är det 1,5 månad sen jag blev sjuk igen och det här har varit första lediga 3 dagar jag haft sen dess. Jag har varit inne varenda jävla dag sen 11juli annars, jag försöker se det lite som att jag har det absolut sämsta heltidsjobbet i världen som jag om några månader kommer säga upp mig från, föralltid! Jag tänker inte jobba med det här igen!
Om 2-3veckor är det den 11 jävla helvetes september och det betyder att i 1års tid har det inte gått en dag utan att ordet cancer har snurrat runt i mitt huvud. Det var då ett år sen jag började kampen. Ett helt jävla år har du tagit ifrån mig, fan va jag hatar dig!
Den senaste tiden som sjuk har inneburit så mycket jobbigt, operationer, infektioner, cellgifter, 4 benmärgsprov, långa nätter med feber, svimmat, tappat håret, inre blödningar, oroväckande viktnedgång, låsta käkar, näringsdropp, blodsprängda ögon, panikångest, kroppslig smärta.. jag skulle kunna skriva en novell med bara negativa saker som har varit den senaste 1,5månaden bara besvikelsen att få beskedet av jag var sjuk igen skulle kunna rymma minst 10 sidor.
De positiva med denna gång är att jag vet vad som väntar, jag vet hur vidrigt jobbigt det är, jag vet hur läskig jag kommer se ut, jag vet hur rädd jag kommer vara, jag vet att i vissa stunder kommer det kännas som att jag ger upp men innerst inne aldrig gör det. Jag vet att jag kommer hata hur jag ser ut, vilja slå sönder alla speglar i världen, att jag kommer skämmas för hur jag ser ut och ha svårt att titta folk i ögonen. Jag kommer tänka, varför ska någon behöva gå igenom det här.
Men det jag också vet den här gången är att det inte är mitt fel, jag vet också att det kan bli bättre hur jävla lång koridorren är så finns det alltid en dörr ut, även fast det kanske inte blir den dörr jag helst hade velat öppna.
Jag är mer öppen den här gången, jag är expert på att stänga in och av mina känslor. Jag har världens coolaste människor runt mig och det har jag alltid haft, men nu kan jag förstå och tro mer på dem när dem säger hur bra dem tycker att jag är. Förut trodde jag att dem ljög, jag har fortfarande svårt att se det bra och starka i vad jag gör är.. Ur mitt perpektiv ligger jag bara där, biter ihop, får in skiten i mig och väntar på bättre dagar. Men när jag vänder på det och om det skulle varit någon jag tycker om skulle jag se det på ett helt annat sett. Det är så svårt när man själv sitter i båten.
Just nu mår jag bra, jag är hemma. På tisdag börjar mardrömmen igen då läggs jag in för ny behandling. Det är som om jag lever i olika världar utanför och innanför väggarna på sjukhuset. Jag hatar att ligga i den där vidriga sängen, deras äckliga mat som jag vägrar äta men stinker i korridoren.
Jag hatar känslan när mina vänner eller familj går efter att ha besökt mig, den avundsjukan som jag känner att dem får gå hem och leva så som jag levde förut. Jag skulle kunna döda för att inte känna den.
Även fast jag vet att jag har så många människor som står vid min sida och finns där och älskar mig no matter what, känner man sig ensam och utanför. Jag hade aldrig någonsin upplevt den känslan innan första gången jag blev sjuk. Men jag är annorlunda jag är inte som alla andra, jag måste acceptera det. Mitt liv ser inte ut som deras.
En dag ska jag leva min fairytail story.
22/7-10
Jag hatar att ingen kan lova mig att allt kommer bli bra, att jag kommer leva ett friskt och långt liv med någon jag älskar och mina 8barn jag drömmer om. Kan ingen säga att jag kommer göra en förändring i världen och aldrig behöva ligga på sjukhus igen efter det här. Ovissheten är värst, ingen av oss vet någonting om framtiden så egentligen borde jag inte vara räddare än någon annan.
Jag hatar sjukhus, jag hatar att sitta instängd i det där äckliga lilla rummet som luktar äckligt. Jag känner mig inlåst, speciellt när man är uppkopplad till alla slangar. Undrar hur jag kommer hantera stamcellstranslplantationen då jag är totlat isolerad i ett rum 3-6veckor. Det kommer vara en utmaning.
Jag var så jävla glad att få börja skolan igen nu till höst, varför går alla mina drömmar i kras för. Fast jag ska aldrig sluta drömma, aldrig. Allt kommer bli bra en dag, det måste det.
Den dagen jag kan titta tillbaka på det här och vara tacksam för det jag lär mig av det här ska jag le 24h i sträck.
17/7-10
En jävligt märklig stadie jag inte kommit till eller kanske inte ens kommer till är att jag är inte rädd, förra gången låg jag och skakade av rädsla, nu är det mest ilska. Klart jag inte är helt orädd för att dö men jag tror på tankenskraft så starkt så även om medicinenerna inte vill sammarbeta så vet jag vart jag själv vill, det är att va kvar här ett ganska bra tag iallafall, och jag ska inte dö i en sjukdom.
Snart börjar helvetet på riktigt, någon vecka kvar. Nu börjar man känna att kroppen tar emot och att den inte alls vill. Inte jag heller för den delen, men psyket vet att jag måste.
Jag hoppas att dom så snart som möjligt får bort min sjukdom så att dem kan slänga in mig på en benmärgstransplantation så jag sedan slipper det här. Benmärgstransplantation ryktas om vara bland det tuffaste man kan göra, men har jag kommit så här långt tänker jag inte vända.
Ibland kan jag nästan bli lite irriterad, inte på er men vissa kommentarer om att !det här klarar du lätt som en plätt", ingen grej för dig Emma. Haha ingen grej? Det här är en jävla vidrig grej jag inte valt, men jag kan varken förstå eller sätta mig in i vad man ska säga jag vet att det ni säger hjälper mig och gör mig starkare och det vet ni nog själva också. Ni som själva ligger på sjukhus eller kanske kommer, ett tips sätt upp grejor på väggarna med saker du gillar, det får dig lättare att drömma bort någon annanstans.
Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna, min speciella vän som är som min själsyster och jag stod på bordet och höll varandra i händerna i små träfigurer, dem ger mig så mycket kraft. Tack för att du förstår exakt allt jag menar Filippa!
14/7-10
Jag avskyr tanken av att veta att jag åter igen ska spendera dagar i ända här, jag kommer må dåligt och inte kunna resa på mig. jag kommer återigen se ut som någon jag inte vill, och bland det värsta tappa mitt hår som precis har börjat växa ut till en frisyr. Jag kommer bli knäpp av alla mediciner, jag kommer inte vilja gå ut, jag kommer inte kunna äta. Det är orättvist. En sak som jag ska göra annorlunda från förra gången är att låta mig själv tycka synd om mig. Även fast jag har väldigt svårt för det. Jag kommer vara så jävla ledsen, arg och besviken mer än någonsin men en sak vet jag att jag ska igenom det, levande. Jag har alltid på något sett gillat att pressa mig själv till gränsen men jag har redan gjort det en gång i en liknande situation, och det var den värtsa någonsin och den här kommer bli värre.
Jävligt konstig grej förövrigt att för ca10månader sen den 11 september 2009 fick jag diagnosen T-cellslymfom, Nu den 11Juli 2010 fick jag diagnosen Akut leukemi. Jag hatar nummer 11.
Everything will be wonderful someday.
18/6-10
Vidriga jävla sjukdom, du pajjade mitt liv och om du skulle vara en person skulle jag spotta dig i ansiktet.
Du tryckte ner mig under botten, du orsakade det, inte jag.
Nu förväntas det helt plötsligt att jag ska upp för stegen på egen hand. Återställa något jag inte orksakat.
Du fick mig att se ut som någon jag inte vill, vara någon jag inte vill.
Men jag är ganska glad ändå, för du vann inte. Det gjorde jag!
Den stora kampen har just börjat, att kunna gå vidare.
Nobody can go back and start a new beginning, but anyone can start today and make a new ending
20/5-10
Hur många liv ska behövas tas i förtid innan vi förstår att ingenting varar förevigt? Varför ska folk behöva dö när dem inte vill? Varför ska vissa bli sjuka? Om det nu ska vara som ett "Wake up call" varför vaknar vi inte? När förstår vi att krig och konflikter inte löser någonting? När lär vi oss att bry oss om varandra? Hur långt ska det behöva gå? Hur många ska behöva dö innan vi förstår?
Om det är så att dem finaste människorna dör först, Måste jag vara dum nu då?
Jag hatar när folk klagar på skit saker, klandrar någon annan för ens egna misstag, gör sig rolig på någon annans bekostnad, tror sig vara bättre än någon annan.
Jag älskar att få andra människor att le.
.
3/5-10
Jag är livrädd för vissa saker idag som inte ens existerade i mitt förflutna, men det finns också många onödiga saker som är som bortblåsta. Ingen som varit i samma situation kommer någonsin förstå, det får mig både att bli tacksam och fundersam. Jag skulle aldrig någonsin vilja att någon människa skulle behöva gå igenom någonting liknande. Det som kan vara jobbigt är att jag är på ett helt annat stadie i livet än dem flesta, det är svårt att anpassa sig och att försöka tänka sig in i att dem faktiskt är kvar där jag var för länge sedan.
Jag börjar bli lycklig, jag uppskattar många simpla saker i livet som var självklara förut.
I want to meet a boy who makes me laugh so much that I get stomach ache.
I want to sail the seven seas with him, I want him to be my soulboy.
IF YOU GET A CHANCE, TAKE IT.
IF IT CHANGES YOUR LIFE, LET IT.
31/3-10
Jag har insett en ny sak, man hör hela tiden överallt att man ska leva i nuet och ta vara på tiden och blablablablabla. Men hur gör man det egentligen? Det är så lätt att säga men hur gör man?
Jag tror att leva i nuet handlar om att prioritera det man själv tycker är viktigt och inte det som förväntas utav andra. Vi alla har varsit liv, mitt liv ska formas utav mina beslut och ditt utav dina. Det som är viktigt för mig behöver inte betyda något för någon annan och det gör det hela mer levande.
Om vi människor skulle anpassa oss för allt så skulle det inte bli någonting kvar av människan?
28/3-10
Ibland blir man lycklig när saker händer som man aldrig trodde skulle hända. För 6månader sen kom tankar att jag aldrig skulle få uppleva min 19årsdag. Men nu är jag här, jag har uppnått ett av mina mål och jag är så jävla lycklig idag! Jag har blivit uppvaktad och grattad av världens bästa människor! Tack allihopa.
Jag bestämde mig under den tuffaste tiden att lägga av att skriva, jag tyckte allt blev så negativt. Men nu tänkte jag använda mig av den för att skriva posetiva saker istället. För nu mår jag bra! Mycket kan vara bättre men vilken människa tänker inte så? Man vill ju alltid ha det man inte har. En "vanlig" människa är ju inte på topp 365dagar om året, alla har vi våra bekymmer som man borde prata om mer än att gå runt och låtsas som att man lever the perfect life. Idealet som många av oss strävar efter att vara, finns ju inte ens! Jag tycker man borde lägga ner mer av den lilla tiden vi har på att visa vad vi egentligen känner. Vi är alla helt olikt skapade och det är väl det som är själva grejen som gör allt lite roligare?
Jag känner mig lycklig och jag uppskattar att jag är den jag är och den borde vi alla vara, men dock inte allt jag gått igenom det kommer ta lång tid innan jag märker vad jag kan ha lärt mig ut av detta.
Jag tycker att man ibland borde tänka efter på hur jävla bra vi har det, jag är glad över att jag har två fungerande armar&ben, ögon som ser, öron som kan höra, men mest av allt er jag har omkring mig. Jag undar egentlgien varför så många människor är så olyckliga när vi har det så jävla bra? Jag vill inte klandra någon annan men jag tänker bara utifrån det jag ser och känner.
Jag ser mitt liv typ som en bok , min värsta tid som sjuk är ett avslutat kapitel nu. Jag är inte friskförklarad ochjag tar fortfarande massvis med mediciner och kommer forsätta med cellgiftsbehandlingar i 2år till. Men jag mår bra så lägg inte tid på att tycka synd om mig, le istället. 
18/1-10
Sjukhus, Sjukhus, Sjukhus , Sjukhus. Depp, depp, depp. Förtillfället känns det som mitt liv bara består av dessa två meningslösa saker.
Nu förtiden går jag och lägger mig så tidigt som möjligt för att fortare komma in på nästa och få den överstökad. Varför ska världen vara så orättvis? Nu tänker jag inte bara på mig själv, utan alla andra som också drabbas av någonting som dem själva inte vill. Ingen levande normal människa vill drabbas av någon sjukdom eller liknande och vi alla tänker också lika "det händer aldrig mig", men ibland händer det där som man aldrig trodde skulle hända en själv, det där som jag fortfarande inte kan förstå efter snart 6 hemska månader.
Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att man ska få se ut som vanligt, slippa alla vidriga bieffekter av medicinerna. Och det som gör mig mest ledsen är att det aldrig kommer bli som förut, så jag kan ju likagärna skippa i att kalla den tiden för den vanliga.
Att total ombilda hela sitt liv som 18åring när man är mitt uppe i the time of my life har/är en sån psykiskt påfrestning. Kommer jag dö? Vad ska jag göra för att inte få återfall? Hur ser alla på mig nu? Kommer folk vilja umgås med mig eller kommer dem vara för rädda att binda sig med någon som har varit så allvarligt sjuk? Kommer någon någonsin våga bli kär i någon som har risk för återfall? Hur kommer livet att bli? Kommer jag någonsin bli lika glad igen som jag var innan? Kommer jag kunna gå på en fest och kunna slappna av? Vissa av dessa frågor är låter säkert både patetiska och självklara i era öron, men dessa är bara några få av dem som konstant snurrar runt i mitt huvud.
Någonting jag heller inte kan släppa är vad som orsakat att jag blivit sjuk, ärligt talat hur maximal otur kan man ha? När dem snackar unga människor på avdelningen så rör det sig bland patienter i 30-35års ålder, och sen ja är det ju jag.
Jag vill inte vara här, och jag vill inte vara hon som alla kommer förknippa med hon som haft cancer. Det är konstigt eftersom jag själv skulle se någon annan som övervunnit en sådan här kamp vara en bland dem koolaste människorna som fanns, men när man själv sitter där så blir det inte alls samma sak.
Min syn på livet och världen var så possetiv förut, men efter att ha gått igenom detta och även hört andras livskriser så blir bara synen sämre. Nu ser man mest negativt och orättvisa. Jag är rädd för att våga längta eftersom man så lätt kan bli besviken.
Nu har jag bara en stor behandling kvar, en högdosbehandling som ska vara tuffare än dem "vanliga". Jag ska troligtvis skörda stamceller i veckan men allt verkar bli uppskutet pga. jag fick 40graders feber i lördags, ingen hit. Jag känner ett stort obehag framför sista behandlingen, jag har mått så fruktansvärt dåligt de senaste behandlingarna och undrar hur fan det kan bli tuffare. Men som sagt gnälla gör ingen nytta och jag har ju inte så mycket val.
Framtiden ser ut så att jag kommer få underhållsbehandling de två kommande åren, tabletter dagligen samt cellgifter en gång varannan månad. Det gör mig ledsen eftersom många drömmar känns väldigt långt bort, mina reseplaner får vänta. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag likagärna kan vänta och göra något annat under tiden men då skulle jag ljuga, och det blir 1000gånger värre när man själv inte orsakat hindret.
Jag hoppas att i sommar är detta glömt, håret utväxt, svullnaden gått ner och att leendet sitter där det borde sitta!
