Stort varmt tack för ert stöd och deltagande för vår älskade Emma!

Vi vill tacka er alla för Er empati och att ni gjorde begravningen till ett så ljust och fint minne i vår stora sorg. Den blev ljus, varm, kärleksfull och ”Emmig ”.

Tack för blommor, gåvor till Barncancerfonden, Cancerfonden och alla enormt fina ord samt musik och texter som Ni bidragit med till hennes minne.

Emma kommer för alltid finnas med oss med så oändligt mycket kärlek och fina minnen – Vi älskar henne nu, då och för alltid!

 Med varma kärleksfulla hälsningar William, Thomas och Rigmor med familjer

För Emma

Därför startade jag insamlingen

På annandagen klockan 18:41 gav sig Emma ut på ett nytt stort äventyr. Hon somnade stillsamt i sin säng omgiven av hela sin familj med all kärlek och värme hon förtjänade. Hon var först med att prova på många äventyr och vi vet att hon på slutet längtade till att ge sig av på denna nya resa. Hon var liksom på de flesta andra äventyren inte rädd för att ge sig av utan mer nyfiken på det nya äventyret och övertygad om att något gott väntar.

Emma var en modig tjej som visade stor empati för andra och kämpade mot orättvisa och stod upp för de som var svagare. Mot slutet var det Emma som tröstade oss i hennes svåra kamp och det är ofattbart att hon tänkte mer på sin omgivning än på sig själv, men samtidigt så typiskt Emma. Det är svårt att hitta någon med ett större hjärta än hon.

Emma lämnar oss med en oändlig saknad. Den livsglädje som hon hade smittade av sig på hela omgivningen. Med orden ” A smile is the prettiest thing you can wear ” som hon hade som ledord hemma på väggen är något vi förknippar starkt med Emma. Det är svårt att hitta någon bild eller något minne på Emma där hon inte ler eller skrattar.

Vänner, nära & kära och familj betydde väldigt mycket för Emma. Vi vill framföra ett djupt tack till alla hennes vänner som bidragit med så mycket värme, omtanke och stöttat henne under denna svåra kamp. Vi vet att hon uppskattade det oerhört mycket.

Vi är så oerhört stolta över våran dotter, syster och är glada över att hon delade med sig detta till så många andra. Vi älskar henne så gränslöst mycket !

Rigmor , Thomas , William

”We are each of us angels with only one wing, and we can only fly embracing each other “

Emma made us all fly !

Ibland blir man lycklig när saker händer som man aldrig trodde skulle hända. För 6månader sen kom tankar att jag aldrig skulle få uppleva min 19årsdag. Men nu är jag här, jag har uppnått ett av mina mål och jag är så jävla lycklig idag! Jag har blivit uppvaktad och grattad av världens bästa människor! Tack allihopa.

Jag bestämde mig under den tuffaste tiden att lägga av att skriva, jag tyckte allt blev så negativt. Men nu tänkte jag använda mig av den för att skriva posetiva saker istället. För nu mår jag bra! Mycket kan vara bättre men vilken människa tänker inte så? Man vill ju alltid ha det man inte har. En "vanlig" människa är ju inte på topp 365dagar om året, alla har vi våra bekymmer som man borde prata om mer än att gå runt och låtsas som att man lever the perfect life. Idealet som många av oss strävar efter att vara, finns ju inte ens! Jag tycker man borde lägga ner mer av den lilla tiden vi har på att visa vad vi egentligen känner. Vi är alla helt olikt skapade och det är väl det som är själva grejen som gör allt lite roligare?
Jag känner mig lycklig och jag uppskattar att jag är den jag är och den borde vi alla vara, men dock inte allt jag gått igenom det kommer ta lång tid innan jag märker vad jag kan ha lärt mig ut av detta.
Jag tycker att man ibland borde tänka efter på hur jävla bra vi har det, jag är glad över att jag har två fungerande armar&ben, ögon som ser, öron som kan höra, men mest av allt er jag har omkring mig. Jag undar egentlgien varför så många människor är så olyckliga när vi har det så jävla bra? Jag vill inte klandra någon annan men jag tänker bara utifrån det jag ser och känner.

Jag ser mitt liv typ som en bok , min värsta tid som sjuk är ett avslutat kapitel nu. Jag är inte friskförklarad ochjag tar fortfarande massvis med mediciner och kommer forsätta med cellgiftsbehandlingar i 2år till. Men jag mår bra så lägg inte tid på att tycka synd om mig, le istället.

Sjukhus, Sjukhus, Sjukhus , Sjukhus. Depp, depp, depp. Förtillfället känns det som mitt liv bara består av dessa två meningslösa saker.
Nu förtiden går jag och lägger mig så tidigt som möjligt för att fortare komma in på nästa och få den överstökad. Varför ska världen vara så orättvis? Nu tänker jag inte bara på mig själv, utan alla andra som också drabbas av någonting som dem själva inte vill. Ingen levande normal människa vill drabbas av någon sjukdom eller liknande och vi alla tänker också lika "det händer aldrig mig", men ibland händer det där som man aldrig trodde skulle hända en själv, det där som jag fortfarande inte kan förstå efter snart 6 hemska månader.
Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att man ska få se ut som vanligt, slippa alla vidriga bieffekter av medicinerna. Och det som gör mig mest ledsen är att det aldrig kommer bli som förut, så jag kan ju likagärna skippa i att kalla den tiden för den vanliga.
Att total ombilda hela sitt liv som 18åring när man är mitt uppe i the time of my life har/är en sån psykiskt påfrestning. Kommer jag dö? Vad ska jag göra för att inte få återfall? Hur ser alla på mig nu? Kommer folk vilja umgås med mig eller kommer dem vara för rädda att binda sig med någon som har varit så allvarligt sjuk? Kommer någon någonsin våga bli kär i någon som har risk för återfall? Hur kommer livet att bli? Kommer jag någonsin bli lika glad igen som jag var innan? Kommer jag kunna gå på en fest och kunna slappna av? Vissa av dessa frågor är låter säkert både patetiska och självklara i era öron, men dessa är bara några få av dem som konstant snurrar runt i mitt huvud.
Någonting jag heller inte kan släppa är vad som orsakat att jag blivit sjuk, ärligt talat hur maximal otur kan man ha? När dem snackar unga människor på avdelningen så rör det sig bland patienter i 30-35års ålder, och sen ja är det ju jag.
Jag vill inte vara här, och jag vill inte vara hon som alla kommer förknippa med hon som haft cancer. Det är konstigt eftersom jag själv skulle se någon annan som övervunnit en sådan här kamp vara en bland dem koolaste människorna som fanns, men när man själv sitter där så blir det inte alls samma sak.
Min syn på livet och världen var så possetiv förut, men efter att ha gått igenom detta och även hört andras livskriser så blir bara synen sämre. Nu ser man mest negativt och orättvisa. Jag är rädd för att våga längta eftersom man så lätt kan bli besviken.

Nu har jag bara en stor behandling kvar, en högdosbehandling som ska vara tuffare än dem "vanliga". Jag ska troligtvis skörda stamceller i veckan men allt verkar bli uppskutet pga. jag fick 40graders feber i lördags, ingen hit. Jag känner ett stort obehag framför sista behandlingen, jag har mått så fruktansvärt dåligt de senaste behandlingarna och undrar hur fan det kan bli tuffare. Men som sagt gnälla gör ingen nytta och jag har ju inte så mycket val.
Framtiden ser ut så att jag kommer få underhållsbehandling de två kommande åren, tabletter dagligen samt cellgifter en gång varannan månad. Det gör mig ledsen eftersom många drömmar känns väldigt långt bort, mina reseplaner får vänta. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag likagärna kan vänta och göra något annat under tiden men då skulle jag ljuga, och det blir 1000gånger värre när man själv inte orsakat hindret.

Jag hoppas att i sommar är detta glömt, håret utväxt, svullnaden gått ner och att leendet sitter där det borde sitta!

5 behandlingar är snart avklarade, då är det bara 3 kvar. Shit vad jag hatar att vänta.
Behandlingarna påverkar min kropp mer och mer, jag är så trött att jag inte ens orkar röra mig samtidigt som jag är så rastlös att jag inte vet vart jag ska ta vägen, ingen bra kombination.
Man får så mycket sjuka tankar när man bara ligger där och väntar. Jag är ganska glad över hur vi människor fungerar och kan radera det svåra vi går igenom, eller kanske inte radera men man plockar alltid ut det bästa och minns det mest. Många av dem saker jag går igenom nu vill jag bara glömma och aldrig behöva få se igen. 
Min situation är så konstig, det är väl den som får mig att bli så frustrerad i vissa stunder. Jag kände mig aldrig sjuk, jag mådde lixom aldrig dåligt. Sen slängs man in i en helt ny värd där ungefär 90% av det man ser och hör förknippas med döden. De senaste 3 månaderna har jag varit på sjukhuset mer än jag varit hemma, ingenting fungerar som jag vill, inte ens huvudet. Det är svårt att tänka sig att sjukdomen i sig var såpass allvarlig att utan behandling hade man kunnat börjat räknat ner dagarna, fast något possitivt är väl att jag slapp all oro innan.
Doktorer har kommit och gratulerat och sagt att jag har svarat så otroligtbra på behandlingarna, allting är borta men ändå ska jag fortsätta att utsättas för de mest obehagliga behandlingar jag kan tänka mig. Men som sagt dem gör det för att det är bäst för mig, men det är svårt att acceptera när man varken ser eller känner resultat eftersom behandlingarna bryter sönder hela mig. Resan har egentligen bara börjat, men den delen som jag tror är jobbigast just nu med alla behandlingar är förhoppningsvis över förgått om ca 2månader. Sen efter det börjar utmaningen att bygga upp en helt ny muskelatur, komma tillbaka till vardagen och säkert 100tals andra grejer som jag får ta tag i då. 
Orättvist är ett ganska bra ord eller man kan sätta fingret på det, för det finns så jävla mycket som är orättvist. 18år, det är ju då man är odödlig!
  


Man borde tänka efter lite oftare och vara nöjd över det man har i nuet, för din vardag kan vara någon annans dröm. Min dröm är er vardag, få gå i skolan, gå ut på helgerna, leva utan skräck. Människor i resten av världen drömmer om saker som är min vardag, sjukvård, mat , vatten.



  

Äntligen har det vänt, paniken och rädslan har försvunnit. Jag har insett att man kan inte gå och oroa sig för saker som inte hänt, och jag har även bestämt mig för att tänker inte dö pga av denna sjukdom, det vägrar jag. Jag har alldeles för mycket jag vill göra och uppleva innan den dagen kommer och då ska jag känna att jag gjort mitt!
Det possitiva med att hamna i en sån här situation är att man inser hur mycket ens vänner och familj betyder. Varje gång jag jag tittar på bilder, träffar eller pratar med er är det som att jag får fjärilar i hela magen, jag tror jag har insett vad lycka är och det är verkligen att få vara med dem man älskar. Jag gråter inte ofta men just nu sprutar det, men det är för att jag har insett vilken jävla bra värld man ändå lever i. Det finns människor som jag insett att jag bryr mig så mycket om, vissa känner jag inte ens speciellt bra men de gör mig glad bara av att tänka på dem. På något vis i all denna röra känner jag lycka, och det är allt erat stöd som jag får det bevisar verkligen att äkta vänner finns.
Men jag är ändå väldigt  trött på det här, jag har aldrig haft begränsningar i mitt liv och nästan alltid fått göra det jag velat, aldrig egentligen haft en lugn stund. Den här sjukdomen vände upp och ner på mitt liv på bara ett par timmar. Det stör mig att jag behöver slösa bort så mycket tid på någonting så tråkigt, men samtidigt har jag inget val, något jag måste gå igenom för att sen kunna komma tillbaka in på banan igen. Nu är jag förhoppningsvis halvägs, på tisdag ska jag jag göra en PET-röntgen som ska visa om det finns några cancerceller kvar i kroppen, hur som blir det ändå 4 behandlingar till i förebyggande att jag inte ska få tillbaka sjukdomen.
Om det inte blir någon stamcellstransplation har jag planerat att börja plugga på distans och sen komma tillbaka till skolan i februari, men somsagt livet nu är lite mer att ta en dag i taget.
Innan jag blev sjuk så kopplade jag ordet cancer med döden, man visste ju inte så mycket om det. Det är en vidrig sjukdom som inte en ända människa är värd att få, det känns verkligen så orättvist när man själv är utsatt. När jag fick beskedet var det som att man ställde om och tänkte shit det här kommer vara den värsta tiden i mitt liv och jag kommer må dåligt i 6 månader, jag lurade mig själv lite och ja jag har varit med om den värsta tiden i mitt liv hitintills, men man kan ju fortfarande leva. Det är hemskt att faktiskt veta att ens liv hänger på en skör tråd.

Det som verkligen skrämmer mig mest är att inte få spendera tid med dem jag bryr mig om, sen finns det självklart massa andra saker man oroar sig över. Det finns en ganska stor risk enligt läkaren att jag får tillbaka sjukdomen inom dem närmaste 5 åren, men man får tänka att det faktiskt bara är statistik som inte har någonting med mig att göra. Det är inte roligt att vara tjej och inte ha något hår, det är faktiskt inte bara hår det är en del av ens personlighet, att känna att man är obekväm i sitt utseende är värdelöst. Men det växer ju ut igen.
 
Jag längtar så mycket tills det här är över, då ska vi fira!

Im me.

Att tänka orden "jag orkar inte mera" skrämmer mig, jag vill inte men det finns ändå där. Jag är så förbannad på den här sjukdomen just för tillfället och jag förstår verkligen inte varför en människa ska behöva gå igenom någonting som det här. Men någonting possitivt kommer det förhoppningsvis komma ur detta.
Det finns så mycket saker jag saknar, vakna utan att vara rädd, njuta av mat, gå en promenad utan att bli svimfärdig, mina vänner, åka buss, slippa åka till sjukhuset varannan dag, slippa sprutor, vistats bland folk, gå på bio, gå in i en mataffär, dagar utan att skelettet gör ont, inte huvudvärk.  dagar utan magont, dagar då man kunde kolla sig i spegeln och iaf kunna säga att man såg någorlunda ut. Men allt detta kommer väl komma tillbaka så småning om, det tar bara så lång tid, och samtidigt leva med att jag kanske inte blir frisk.
Jag är livrädd, jag tänker på det varje dag, att man borde ta vara på tiden mera. Men det får mig att må ännu sämre av att tänka att jag inte kommer att bli frisk, jag tror att det påverkar kroppen mera än vad man tror, jag vill inte tänka dem tankarna men det är ganska svårt att undvika. Man borde leva dagen fullt ut, ta vara på dem bra stunderna, men vad gör man om man bara mår dåligt? Jag får ångest på något sett att jag inte tar vara på dagen, jag mer går och väntar och väntar på dagen då jag blir frisk.  Processen har sina svackor och nu är jag riktigt trött på det här, men snart vänder det väl förhoppningsvis.
Min 4e behandling kommer startas någongång den här veckan, ännu en vecka med 6liter vatten om dagen som jag ska få i mig. Men som sagt det är väl bara att göra det!
Jag önskar man kunde snabbspola förbi det här, och sen få något besked på att man aldrig skulle behöva må så här dåligt igen, men så lätt är det inte.

tiden har ändå gått hyffsat fort, jag ska vara tacksam att det bara är ett halvår jag behöver stå ut med det här!

tack för att ni finns!