Emma Sund

Den senaste två veckorna har jag mått riktigt bra, om man jämför med hur jag mått tidigare. Någonting vände och jag började typ känna mig levande igen. Den där konstanta huvudvärken och att det hela tiden snurrade i huvudet är nästan borta, klart det kommer men inte i så långa perioder. Jag har inte gått och oroat mig och varit rädd. Nu känns det som att allt bara blir bättre.
Jag gjorde en PET-röntgen i tisdags som skulle visa om det fanns några cancerceller kvar i kroppen. Jag fick resultat idag och det visade sig att allt är borta och att det här var dem absolut bästa resultaten man kunde få! Yesyesyes! Jag har på något sett känt på mig den senaste tiden att nu var jag frisk nu är allt bra, i jämförelse med tidigare då jag kunde känna, shit nu är det kört. Nu är det som att man kan trycka på play again, även fast jag fortfarande har en lång bit kvar och kommer gå igenom 4a riktigt jobbiga behandlingar till i förebyggande. Det är konstigt att "medicin" kan få en att må så fruktansvärt dåligt, eller ja gifter att få en att bli frisk.
Jag längtar tills man slipper ligga här som en uppsvälld sjukling, Kortisonet får hela mig att se ut som en uppblåst ballong. Friskförklarad kommer jag inte bli försen om 5år, och jag har ingen aning om vilka bivärkningar jag kommer att få eller hur jag kommer må efter alla behandlingar, men just nu finns inte bara en envis vilja utan också ett besked om att jag faktiskt typ är frisk! Jag har ingen aning om hur det kommer kännas med rädslan att få tillbaka sjukdomen sen, eftersom chansen finns och är ganska stor enligt statistiken, jag hoppas jag kan fortsätta att inte oroa mig över någonting som hänt. Men det var som ett ljus i allt det mörka, det är långt ifrån över men en kick fick man med kämpar vilja.

Jag har alltid älskat utmaningar och testa nya saker,  och aldrig egentligen varit rädd för någonting. Jag klarade mig själv i Australien 1 år när jag var 16 år. Jag har hoppat Bungy jump, fallskärm, spelat hockey, fotboll, friidrott, seglat, stukat och brutit ett antal delar i kroppen, hemskt nog blivit drogad två gånger, och överfallen av en man som jag som tur var kom undan. Jag har alltid tur i oturen! Den utmaningen jag går igenom nu är den första som skrämmer mig påriktigt, jag är rädd och har varit nära på att tro att jag skulle förlora. En jävla resa som man aldrig kommer kunna få någon att förstå som inte själv gått igenom den.  
Det finns så mycket som jag har fått uppleva hitills, mycket posetivt men endå en del negativt, men vem har inte gjort det? Jag är inte rädd för att visa vem jag är, jag är ju jag varför ska man försöka vara någon anna? den person finns ju redan? Trist om det fanns två av varje.

Det finns så mycket jag äntligen har vågat börja planera igen, jag var rädd för att bli för besviken.
Its on like donkey kong!