Emma Sund

Äntligen har det vänt, paniken och rädslan har försvunnit. Jag har insett att man kan inte gå och oroa sig för saker som inte hänt, och jag har även bestämt mig för att tänker inte dö pga av denna sjukdom, det vägrar jag. Jag har alldeles för mycket jag vill göra och uppleva innan den dagen kommer och då ska jag känna att jag gjort mitt!
Det possitiva med att hamna i en sån här situation är att man inser hur mycket ens vänner och familj betyder. Varje gång jag jag tittar på bilder, träffar eller pratar med er är det som att jag får fjärilar i hela magen, jag tror jag har insett vad lycka är och det är verkligen att få vara med dem man älskar. Jag gråter inte ofta men just nu sprutar det, men det är för att jag har insett vilken jävla bra värld man ändå lever i. Det finns människor som jag insett att jag bryr mig så mycket om, vissa känner jag inte ens speciellt bra men de gör mig glad bara av att tänka på dem. På något vis i all denna röra känner jag lycka, och det är allt erat stöd som jag får det bevisar verkligen att äkta vänner finns.
Men jag är ändå väldigt  trött på det här, jag har aldrig haft begränsningar i mitt liv och nästan alltid fått göra det jag velat, aldrig egentligen haft en lugn stund. Den här sjukdomen vände upp och ner på mitt liv på bara ett par timmar. Det stör mig att jag behöver slösa bort så mycket tid på någonting så tråkigt, men samtidigt har jag inget val, något jag måste gå igenom för att sen kunna komma tillbaka in på banan igen. Nu är jag förhoppningsvis halvägs, på tisdag ska jag jag göra en PET-röntgen som ska visa om det finns några cancerceller kvar i kroppen, hur som blir det ändå 4 behandlingar till i förebyggande att jag inte ska få tillbaka sjukdomen.
Om det inte blir någon stamcellstransplation har jag planerat att börja plugga på distans och sen komma tillbaka till skolan i februari, men somsagt livet nu är lite mer att ta en dag i taget.
Innan jag blev sjuk så kopplade jag ordet cancer med döden, man visste ju inte så mycket om det. Det är en vidrig sjukdom som inte en ända människa är värd att få, det känns verkligen så orättvist när man själv är utsatt. När jag fick beskedet var det som att man ställde om och tänkte shit det här kommer vara den värsta tiden i mitt liv och jag kommer må dåligt i 6 månader, jag lurade mig själv lite och ja jag har varit med om den värsta tiden i mitt liv hitintills, men man kan ju fortfarande leva. Det är hemskt att faktiskt veta att ens liv hänger på en skör tråd.

Det som verkligen skrämmer mig mest är att inte få spendera tid med dem jag bryr mig om, sen finns det självklart massa andra saker man oroar sig över. Det finns en ganska stor risk enligt läkaren att jag får tillbaka sjukdomen inom dem närmaste 5 åren, men man får tänka att det faktiskt bara är statistik som inte har någonting med mig att göra. Det är inte roligt att vara tjej och inte ha något hår, det är faktiskt inte bara hår det är en del av ens personlighet, att känna att man är obekväm i sitt utseende är värdelöst. Men det växer ju ut igen.
 
Jag längtar så mycket tills det här är över, då ska vi fira!

Im me.