Emma Sund

Det här med blogg trodde jag aldrig riktigt skulle bli min grej, men en tidfördrift är väl någonting som kanske borde passa in i mitt liv just nu.

Det e ganska sjukt hur ens liv kan förändras på bara någon hundradels sekund. Min hals hade varit svullen i typ en vecka och i torsdags den 10/9 tvingade mamma mig att åka till sjukhuset. Jag ringde rosanna och bad henne följa med mig eftersom mamma har så mycket med att vi ska flytta.

Vi åkte in iaf till akuten på Danderyds och jag bestämde mig för att låtsas hyperventilera lite för att få hjälp fort, men jag behövde inte låtsas haha, det tog stopp i halsen och jag fick hjälp med en gång. Olika läkare tittade på mig och sen skickade dem mig vidare till Karolinska för där hade dem någon hals specialst. Jag bad Rosanna åka hem och så skulle jag ringa dagen efter när hon skulle hämta mig för jag trodde inte alls det var någon big deal.
Dom la in mig på någon vidrig intensiv avdelning där alla de sjukaste låg,och dagen efter blir jag väckt av en doktor som säger att jag måste in på operation. Jag hade haft som knölar på halsen som var svullna lymfkörltar. Jag opererades vaken och det var sjukt äckligt,fast det var en hyffsat soft kille som höll mig sysselsatt genom att prata hultsfred.

Operationen gick iaf som den skulle, jag kommer få ärr på halsen men det kan nog nästan vara lite coolt, tänkte skylla på att Edward Cullen har varit där och nafsat!

Läkarrna bad mig flera gånger att ringa mamma och be henne komma men jag tyckte jag kunde ringa henne när hon skulle komma och hämta mig, det var ju onödigt för henne att komma annars. Men efter ett par timmar kom hon och var irriterrad på att jag inte hört av mig och att hon var orolig, det är väl ganska typiskt mig att inte tänka så långt.

Sen kom då chockbeskedet (11/9 för bra datum), läkarna kom och såg lite nervösa ut. En av dem började babbla på om massa konstiga saker, jag lovar det lät verkligen som grekiska! Dem enda orden jag snappade upp var cancer och tumör. Mamma och jag kollade på varandra och måste sett ut som två stora frågetecken. Tårarna bara forsade, just ordet cancer får ju en att bli livrädd!!
Men det jag har iaf är Högmalignt lymfom som är en slags blodcancer, som sedan har bildat en tumör i halsen, tror jag iaf jag fattar typ fortfarande inte riktigt vad dem snackar om. Tydligen är detta någonting jag haft länge och inte kunnat påverka. Själva cancern är jätteovanlig runt 70 i Sverige bara, då känns man nästan lite special!
Läkarna säger att jag har väldigt goda chanser att bli frisk runt 80-90%, och om man tänker efter så e det typ kanske nästan som att gå över en väg utan att kolla? sjukt dåligt exempel men endå. För mig skulle det inte spela någon större roll isf om chanserna var mindre för jag skulle aldrig låta en sådan här patetisk äcklig sjukdom vinna över mig!

Som sagt jag har legat med cellgifter sen i fredags och det får en verkligen att må sämst sämst sämst!! Man har as ont i huvudet och mår illa, allt luktar illa, allt smakar metall och man är trött konstant! Inte världens hit för mig som blir rastlös på två sekunder.
Dock har jag nog dom bästa vännerna i hela världen som har funnits och söttat mig på alla olika sett, det är helt sjukt hur mycket ni har gjort för mig och fått mig att klara av det här beskedet jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er. Det e så sjukt endå att jag aldrig känt mig så svag och hjälplös som nu i hela mitt liv men samtidigt så stark, att känna att man har den underbara familj jag har och dom bästa vännerna i hela världen får en att må så sjukt bra! Det är så svårt att förklara hur tacksam jag är men jag hoppas att ni förstår att allt stöd jag fått har hjälpt mig!! Ni är helt fantastiska!!

Idag (tisdag) har jag varit hos en frisör och provat peruk.. jag var nära på att spy bara när jag prövade den, men sen insåg jag att vafan hår växer ju ut och började asgarva det kommer se riktigt konstigt ut! Jävligt fult, men samtidigt så spelar det väl egenltligen inte så stor roll, här sitter jag och klagar på hur jag kommer se ut när det finns 1000tals andra cancer drabbade som itne ens får den hjälp dem behöver! Så ni får skratta med mig sen när jag kommer se ut som en fake tjej!! Min peruk ser iaf typ ut som mitt vanliga, eller nej det  var en lögn. Fat den är brun och lång. Usch jag äcklas verkligen nästan lite av mig själv, inget hår! det kommer va sjukt när jag väl rakar av det...

Idag fick jag åka hem också för att sova, jag ska tillbaka imorn och ta min sista celgiftsbehandling för denna vecka, hela kuren ligger på typ ett halvår så jag satsar att bli frisk till min 19årsdag i mars då jävlar ska vi röja!

En ganska komisk grej är att under mina 3 år i Gångsätra kommer jag ha gått med 3 olika årskullar, 1an med 90orna, 2an med 91orna och 3an med 92orna! haha riktigt Fail! Jobbig tjej som inte vill gå ut skolan!


Jag hoppas detta kunde upptadera er lite iaf, jag är inte så bra på att utrycka mig.

Tack alla för att ni finns ni är bäst!


Smile even trough your Tears!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!