Emma Sund

Helgen var helt okej, långt ifrån var dem egentligen brukar se ut. Men man ska inte klaga, det kunde ha varit värre! Så borde man tänka om allt egentligen , det kunde faktiskt ha varit värre!
Jag tillbringade min helg i stortsett framför tvn som jag tidigare inte varit något fan av, några har varit och hälsat på och det var superskönt att träffa dem, även fast jag är helt slut efter en halvtimme.  

Igår var jag på sjukhuset igen, jag fick min sista cellgiftsbehandling för första kuren! Woho, 1 avklarad 7 to go!
De tog en massa prover och även benmärgsvätska från ryggen som gjorde svinont, bedövningen funkade inte först, men det löste sig tillslut. Sjukhuspersonalen tycker jag är konstig, jag har inte alls problem med sprutor och att de skär i mig, men jag är livrädd för tejp och plåster! Jag vet verkligen inte varför jag tycker det är riktigt jobbigt, men det är min största skräck på sjukhuset. Det låter töntigt men så är det, jag låter ingen ta bort plåster och sånt från mig, jag gör det själv lugnt och långsamt. Jag vet att man ska rycka fort och ta ett djupt andetag men det är någonting som sitter i, jag fattar inte varför? jag har ju klarat av vaxningar!

Skräcken av att inte ha något hår snart växer, för varje dag som går kommer jag närmre mitt framtida ickehåriga liv. Fan va världen e orättvis mot tjejer, allt ska vara så mycket svårare för oss! En kille som rakar av sig allt hår, det är ingen grej, men oss tjejer! Snälla man förlorat helt sin kvinliga stämpel ur mitt perspektiv. Det kommer se så roligt ut med mina utstående öron!! Jag får söka på google om det finns någon grupp killar som har "öron/flintskalliga tjejer fetish" som jag kan höra av mig till, det blir bra!  Livet kan vara bra orättvist i vissa stunder, men samtidigt är det dem händelserna som gör en människa starkare i längden och man kanske borde vara tacksam över att få den chansen. Och det kunde faktiskt varit värre, det finns säkert hur många som helst där ute som inte får tillgång till peruk, som inte får behandling för sin sjukdom.

Problem kommer sällan ensamma och det måste ju stämma. Nu ihelgen ska vi vara ute från vårt hus också! Vi sålde vårat hus i våras och nu är det dags att flytta ut. Det stora problemet är väl att vi inte har hittat något hus ännu som vi vill ha, och därför måste vi flytta ut till vårt landställe som ligger mellan Åkersberga och Waxholm tillfälligt. Det är för mycket att tänka på nu, men snart är det över!

Huvudvärk har jag aldrig lidit av tidigare, men nu tillbringar jag i stortsett hela dagar med sprängande värk. Jag har aldrig tyckt om värktabletter och sånt, jag tror inte det funkar men det kanske är värt att ge det en chans.
Jag hatar verkligen mediciner, speciellt nu är det inte bara är än utan sisodär 20tabletter om dagen plus en spruta jag ger mig själv i magen. Men som sagt jag antar att doktorerna vet vad de skrivit ut till mig och att det får min kropp att må bättre.

Det får mig verkligen inget annat än att skratta åt att jag måste gå ett till år i skolan nästa år. Vem går ut med dem man själv nollade? Vad gick snett?! Någon måste väl bli den första. Jag ska kolla upp med skolan och försöka tenta av så många kurser jag kan så fort jag kommit ín lite mera i mina nya rutiner. Men att se det mera positivt så kan det vara roligt, nya kompisar och ett år till på mig att tänka ut vad jag vill göra när jag slutat. Fast det vet jag isf redan och har i stortsett hela mitt liv planerat! Nu kommer allt bara gå lite långsamare men det löser sig :)







When life gives you a hundred reasons to cry, show life that you have a thousand reasons to smile!!