22/8
Cancer är mitt hat ord mest i hela världen. Jag vill kräkas på ordet, jag vill ta bort ordet så att det inte finns.
Nu är det 1,5 månad sen jag blev sjuk igen och det här har varit första lediga 3 dagar jag haft sen dess. Jag har varit inne varenda jävla dag sen 11juli annars, jag försöker se det lite som att jag har det absolut sämsta heltidsjobbet i världen som jag om några månader kommer säga upp mig från, föralltid! Jag tänker inte jobba med det här igen!
Om 2-3veckor är det den 11 jävla helvetes september och det betyder att i 1års tid har det inte gått en dag utan att ordet cancer har snurrat runt i mitt huvud. Det var då ett år sen jag började kampen. Ett helt jävla år har du tagit ifrån mig, fan va jag hatar dig!
Den senaste tiden som sjuk har inneburit så mycket jobbigt, operationer, infektioner, cellgifter, 4 benmärgsprov, långa nätter med feber, svimmat, tappat håret, inre blödningar, oroväckande viktnedgång, låsta käkar, näringsdropp, blodsprängda ögon, panikångest, kroppslig smärta.. jag skulle kunna skriva en novell med bara negativa saker som har varit den senaste 1,5månaden bara besvikelsen att få beskedet av jag var sjuk igen skulle kunna rymma minst 10 sidor.
De positiva med denna gång är att jag vet vad som väntar, jag vet hur vidrigt jobbigt det är, jag vet hur läskig jag kommer se ut, jag vet hur rädd jag kommer vara, jag vet att i vissa stunder kommer det kännas som att jag ger upp men innerst inne aldrig gör det. Jag vet att jag kommer hata hur jag ser ut, vilja slå sönder alla speglar i världen, att jag kommer skämmas för hur jag ser ut och ha svårt att titta folk i ögonen. Jag kommer tänka, varför ska någon behöva gå igenom det här.
Men det jag också vet den här gången är att det inte är mitt fel, jag vet också att det kan bli bättre hur jävla lång koridorren är så finns det alltid en dörr ut, även fast det kanske inte blir den dörr jag helst hade velat öppna.
Jag är mer öppen den här gången, jag är expert på att stänga in och av mina känslor. Jag har världens coolaste människor runt mig och det har jag alltid haft, men nu kan jag förstå och tro mer på dem när dem säger hur bra dem tycker att jag är. Förut trodde jag att dem ljög, jag har fortfarande svårt att se det bra och starka i vad jag gör är.. Ur mitt perpektiv ligger jag bara där, biter ihop, får in skiten i mig och väntar på bättre dagar. Men när jag vänder på det och om det skulle varit någon jag tycker om skulle jag se det på ett helt annat sett. Det är så svårt när man själv sitter i båten.
Just nu mår jag bra, jag är hemma. På tisdag börjar mardrömmen igen då läggs jag in för ny behandling. Det är som om jag lever i olika världar utanför och innanför väggarna på sjukhuset. Jag hatar att ligga i den där vidriga sängen, deras äckliga mat som jag vägrar äta men stinker i korridoren.
Jag hatar känslan när mina vänner eller familj går efter att ha besökt mig, den avundsjukan som jag känner att dem får gå hem och leva så som jag levde förut. Jag skulle kunna döda för att inte känna den.
Även fast jag vet att jag har så många människor som står vid min sida och finns där och älskar mig no matter what, känner man sig ensam och utanför. Jag hade aldrig någonsin upplevt den känslan innan första gången jag blev sjuk. Men jag är annorlunda jag är inte som alla andra, jag måste acceptera det. Mitt liv ser inte ut som deras.
En dag ska jag leva min fairytail story.
Nu är det 1,5 månad sen jag blev sjuk igen och det här har varit första lediga 3 dagar jag haft sen dess. Jag har varit inne varenda jävla dag sen 11juli annars, jag försöker se det lite som att jag har det absolut sämsta heltidsjobbet i världen som jag om några månader kommer säga upp mig från, föralltid! Jag tänker inte jobba med det här igen!
Om 2-3veckor är det den 11 jävla helvetes september och det betyder att i 1års tid har det inte gått en dag utan att ordet cancer har snurrat runt i mitt huvud. Det var då ett år sen jag började kampen. Ett helt jävla år har du tagit ifrån mig, fan va jag hatar dig!
Den senaste tiden som sjuk har inneburit så mycket jobbigt, operationer, infektioner, cellgifter, 4 benmärgsprov, långa nätter med feber, svimmat, tappat håret, inre blödningar, oroväckande viktnedgång, låsta käkar, näringsdropp, blodsprängda ögon, panikångest, kroppslig smärta.. jag skulle kunna skriva en novell med bara negativa saker som har varit den senaste 1,5månaden bara besvikelsen att få beskedet av jag var sjuk igen skulle kunna rymma minst 10 sidor.
De positiva med denna gång är att jag vet vad som väntar, jag vet hur vidrigt jobbigt det är, jag vet hur läskig jag kommer se ut, jag vet hur rädd jag kommer vara, jag vet att i vissa stunder kommer det kännas som att jag ger upp men innerst inne aldrig gör det. Jag vet att jag kommer hata hur jag ser ut, vilja slå sönder alla speglar i världen, att jag kommer skämmas för hur jag ser ut och ha svårt att titta folk i ögonen. Jag kommer tänka, varför ska någon behöva gå igenom det här.
Men det jag också vet den här gången är att det inte är mitt fel, jag vet också att det kan bli bättre hur jävla lång koridorren är så finns det alltid en dörr ut, även fast det kanske inte blir den dörr jag helst hade velat öppna.
Jag är mer öppen den här gången, jag är expert på att stänga in och av mina känslor. Jag har världens coolaste människor runt mig och det har jag alltid haft, men nu kan jag förstå och tro mer på dem när dem säger hur bra dem tycker att jag är. Förut trodde jag att dem ljög, jag har fortfarande svårt att se det bra och starka i vad jag gör är.. Ur mitt perpektiv ligger jag bara där, biter ihop, får in skiten i mig och väntar på bättre dagar. Men när jag vänder på det och om det skulle varit någon jag tycker om skulle jag se det på ett helt annat sett. Det är så svårt när man själv sitter i båten.
Just nu mår jag bra, jag är hemma. På tisdag börjar mardrömmen igen då läggs jag in för ny behandling. Det är som om jag lever i olika världar utanför och innanför väggarna på sjukhuset. Jag hatar att ligga i den där vidriga sängen, deras äckliga mat som jag vägrar äta men stinker i korridoren.
Jag hatar känslan när mina vänner eller familj går efter att ha besökt mig, den avundsjukan som jag känner att dem får gå hem och leva så som jag levde förut. Jag skulle kunna döda för att inte känna den.
Även fast jag vet att jag har så många människor som står vid min sida och finns där och älskar mig no matter what, känner man sig ensam och utanför. Jag hade aldrig någonsin upplevt den känslan innan första gången jag blev sjuk. Men jag är annorlunda jag är inte som alla andra, jag måste acceptera det. Mitt liv ser inte ut som deras.
En dag ska jag leva min fairytail story.
