18/1-10
Sjukhus, Sjukhus, Sjukhus , Sjukhus. Depp, depp, depp. Förtillfället känns det som mitt liv bara består av dessa två meningslösa saker.
Nu förtiden går jag och lägger mig så tidigt som möjligt för att fortare komma in på nästa och få den överstökad. Varför ska världen vara så orättvis? Nu tänker jag inte bara på mig själv, utan alla andra som också drabbas av någonting som dem själva inte vill. Ingen levande normal människa vill drabbas av någon sjukdom eller liknande och vi alla tänker också lika "det händer aldrig mig", men ibland händer det där som man aldrig trodde skulle hända en själv, det där som jag fortfarande inte kan förstå efter snart 6 hemska månader.
Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att man ska få se ut som vanligt, slippa alla vidriga bieffekter av medicinerna. Och det som gör mig mest ledsen är att det aldrig kommer bli som förut, så jag kan ju likagärna skippa i att kalla den tiden för den vanliga.
Att total ombilda hela sitt liv som 18åring när man är mitt uppe i the time of my life har/är en sån psykiskt påfrestning. Kommer jag dö? Vad ska jag göra för att inte få återfall? Hur ser alla på mig nu? Kommer folk vilja umgås med mig eller kommer dem vara för rädda att binda sig med någon som har varit så allvarligt sjuk? Kommer någon någonsin våga bli kär i någon som har risk för återfall? Hur kommer livet att bli? Kommer jag någonsin bli lika glad igen som jag var innan? Kommer jag kunna gå på en fest och kunna slappna av? Vissa av dessa frågor är låter säkert både patetiska och självklara i era öron, men dessa är bara några få av dem som konstant snurrar runt i mitt huvud.
Någonting jag heller inte kan släppa är vad som orsakat att jag blivit sjuk, ärligt talat hur maximal otur kan man ha? När dem snackar unga människor på avdelningen så rör det sig bland patienter i 30-35års ålder, och sen ja är det ju jag.
Jag vill inte vara här, och jag vill inte vara hon som alla kommer förknippa med hon som haft cancer. Det är konstigt eftersom jag själv skulle se någon annan som övervunnit en sådan här kamp vara en bland dem koolaste människorna som fanns, men när man själv sitter där så blir det inte alls samma sak.
Min syn på livet och världen var så possetiv förut, men efter att ha gått igenom detta och även hört andras livskriser så blir bara synen sämre. Nu ser man mest negativt och orättvisa. Jag är rädd för att våga längta eftersom man så lätt kan bli besviken.
Nu har jag bara en stor behandling kvar, en högdosbehandling som ska vara tuffare än dem "vanliga". Jag ska troligtvis skörda stamceller i veckan men allt verkar bli uppskutet pga. jag fick 40graders feber i lördags, ingen hit. Jag känner ett stort obehag framför sista behandlingen, jag har mått så fruktansvärt dåligt de senaste behandlingarna och undrar hur fan det kan bli tuffare. Men som sagt gnälla gör ingen nytta och jag har ju inte så mycket val.
Framtiden ser ut så att jag kommer få underhållsbehandling de två kommande åren, tabletter dagligen samt cellgifter en gång varannan månad. Det gör mig ledsen eftersom många drömmar känns väldigt långt bort, mina reseplaner får vänta. Jag önskar jag skulle kunna säga att jag likagärna kan vänta och göra något annat under tiden men då skulle jag ljuga, och det blir 1000gånger värre när man själv inte orsakat hindret.
Jag hoppas att i sommar är detta glömt, håret utväxt, svullnaden gått ner och att leendet sitter där det borde sitta!
