Emma Sund

Im going to inspire others to believe that hurdles can be overcome.


En jävligt märklig stadie jag inte kommit till eller kanske inte ens kommer till är att jag är inte rädd, förra gången låg jag och skakade av rädsla, nu är det mest ilska. Klart jag inte är helt orädd för att dö men jag tror på tankenskraft så starkt så även om medicinenerna inte vill sammarbeta så vet jag vart jag själv vill, det är att va kvar här ett ganska bra tag iallafall, och jag ska inte dö i en sjukdom.
Snart börjar helvetet på riktigt, någon vecka kvar. Nu börjar man känna att kroppen tar emot och att den inte alls vill. Inte jag heller för den delen, men psyket vet att jag måste.
Jag hoppas att dom så snart som möjligt får bort min sjukdom så att dem kan slänga in mig på en benmärgstransplantation så jag sedan slipper det här. Benmärgstransplantation ryktas om vara bland det tuffaste man kan göra, men har jag kommit så här långt tänker jag inte vända.
Ibland kan jag nästan bli lite irriterad, inte på er men vissa kommentarer om att !det här klarar du lätt som en plätt", ingen grej för dig Emma. Haha ingen grej? Det här är en jävla vidrig grej jag inte valt, men jag kan varken förstå eller sätta mig in i vad man ska säga jag vet att det ni säger hjälper mig och gör mig starkare och det vet ni nog själva också. Ni som själva ligger på sjukhus eller kanske kommer, ett tips sätt upp grejor på väggarna med saker du gillar, det får dig lättare att drömma bort någon annanstans.
Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna, min speciella vän som är som min själsyster och jag stod på bordet och höll varandra i händerna i små träfigurer, dem ger mig så mycket kraft. Tack för att du förstår exakt allt jag menar Filippa!