22/7-10
Jag blir bara irriterad av tanken egentligen att jag ska behöva njuta så mycket av att få bara sova hemma. Varför ska man ens behöva känna den känslan? Det gör mig arg. Jag är så förbannad på att en sjukdom kan pajja allt för mig. Jag är så avundsjuk på alla jag känner, alla ni som får göra precis vad ni vill. Jag är avnudsjuk på er som tycker att ett problem som vad man ska ha på sig är ett problem, jag önskar mina problem var så små inte om jag ska få leva eller inte.
Jag hatar att ingen kan lova mig att allt kommer bli bra, att jag kommer leva ett friskt och långt liv med någon jag älskar och mina 8barn jag drömmer om. Kan ingen säga att jag kommer göra en förändring i världen och aldrig behöva ligga på sjukhus igen efter det här. Ovissheten är värst, ingen av oss vet någonting om framtiden så egentligen borde jag inte vara räddare än någon annan.
Jag hatar sjukhus, jag hatar att sitta instängd i det där äckliga lilla rummet som luktar äckligt. Jag känner mig inlåst, speciellt när man är uppkopplad till alla slangar. Undrar hur jag kommer hantera stamcellstranslplantationen då jag är totlat isolerad i ett rum 3-6veckor. Det kommer vara en utmaning.
Jag var så jävla glad att få börja skolan igen nu till höst, varför går alla mina drömmar i kras för. Fast jag ska aldrig sluta drömma, aldrig. Allt kommer bli bra en dag, det måste det.
Den dagen jag kan titta tillbaka på det här och vara tacksam för det jag lär mig av det här ska jag le 24h i sträck.
Jag hatar att ingen kan lova mig att allt kommer bli bra, att jag kommer leva ett friskt och långt liv med någon jag älskar och mina 8barn jag drömmer om. Kan ingen säga att jag kommer göra en förändring i världen och aldrig behöva ligga på sjukhus igen efter det här. Ovissheten är värst, ingen av oss vet någonting om framtiden så egentligen borde jag inte vara räddare än någon annan.
Jag hatar sjukhus, jag hatar att sitta instängd i det där äckliga lilla rummet som luktar äckligt. Jag känner mig inlåst, speciellt när man är uppkopplad till alla slangar. Undrar hur jag kommer hantera stamcellstranslplantationen då jag är totlat isolerad i ett rum 3-6veckor. Det kommer vara en utmaning.
Jag var så jävla glad att få börja skolan igen nu till höst, varför går alla mina drömmar i kras för. Fast jag ska aldrig sluta drömma, aldrig. Allt kommer bli bra en dag, det måste det.
Den dagen jag kan titta tillbaka på det här och vara tacksam för det jag lär mig av det här ska jag le 24h i sträck.
17/7-10
Im going to inspire others to believe that hurdles can be overcome.
En jävligt märklig stadie jag inte kommit till eller kanske inte ens kommer till är att jag är inte rädd, förra gången låg jag och skakade av rädsla, nu är det mest ilska. Klart jag inte är helt orädd för att dö men jag tror på tankenskraft så starkt så även om medicinenerna inte vill sammarbeta så vet jag vart jag själv vill, det är att va kvar här ett ganska bra tag iallafall, och jag ska inte dö i en sjukdom.
Snart börjar helvetet på riktigt, någon vecka kvar. Nu börjar man känna att kroppen tar emot och att den inte alls vill. Inte jag heller för den delen, men psyket vet att jag måste.
Jag hoppas att dom så snart som möjligt får bort min sjukdom så att dem kan slänga in mig på en benmärgstransplantation så jag sedan slipper det här. Benmärgstransplantation ryktas om vara bland det tuffaste man kan göra, men har jag kommit så här långt tänker jag inte vända.
Ibland kan jag nästan bli lite irriterad, inte på er men vissa kommentarer om att !det här klarar du lätt som en plätt", ingen grej för dig Emma. Haha ingen grej? Det här är en jävla vidrig grej jag inte valt, men jag kan varken förstå eller sätta mig in i vad man ska säga jag vet att det ni säger hjälper mig och gör mig starkare och det vet ni nog själva också. Ni som själva ligger på sjukhus eller kanske kommer, ett tips sätt upp grejor på väggarna med saker du gillar, det får dig lättare att drömma bort någon annanstans.
Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna, min speciella vän som är som min själsyster och jag stod på bordet och höll varandra i händerna i små träfigurer, dem ger mig så mycket kraft. Tack för att du förstår exakt allt jag menar Filippa!
En jävligt märklig stadie jag inte kommit till eller kanske inte ens kommer till är att jag är inte rädd, förra gången låg jag och skakade av rädsla, nu är det mest ilska. Klart jag inte är helt orädd för att dö men jag tror på tankenskraft så starkt så även om medicinenerna inte vill sammarbeta så vet jag vart jag själv vill, det är att va kvar här ett ganska bra tag iallafall, och jag ska inte dö i en sjukdom.
Snart börjar helvetet på riktigt, någon vecka kvar. Nu börjar man känna att kroppen tar emot och att den inte alls vill. Inte jag heller för den delen, men psyket vet att jag måste.
Jag hoppas att dom så snart som möjligt får bort min sjukdom så att dem kan slänga in mig på en benmärgstransplantation så jag sedan slipper det här. Benmärgstransplantation ryktas om vara bland det tuffaste man kan göra, men har jag kommit så här långt tänker jag inte vända.
Ibland kan jag nästan bli lite irriterad, inte på er men vissa kommentarer om att !det här klarar du lätt som en plätt", ingen grej för dig Emma. Haha ingen grej? Det här är en jävla vidrig grej jag inte valt, men jag kan varken förstå eller sätta mig in i vad man ska säga jag vet att det ni säger hjälper mig och gör mig starkare och det vet ni nog själva också. Ni som själva ligger på sjukhus eller kanske kommer, ett tips sätt upp grejor på väggarna med saker du gillar, det får dig lättare att drömma bort någon annanstans.
Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna, min speciella vän som är som min själsyster och jag stod på bordet och höll varandra i händerna i små träfigurer, dem ger mig så mycket kraft. Tack för att du förstår exakt allt jag menar Filippa!
14/7-10
Ibland undrar jag hur mycket otur en enda människa kan ha på så kort tid? Jag hade äntligen börjat få kontroll över mitt liv, börjat kunna gå ut utan att känna mig utpekad. Sen nu åter igen blir jag sjuk, och det är inte återfall av mitt lymfom utan nu ska jag ha akut leukemi också. Jag är rädd, förbannad och så jävla jävla ledsen. Om det skulle vara så at det är pga någonting jag gjort så måste det fan vara något jag gjort omedvetet.
Jag avskyr tanken av att veta att jag åter igen ska spendera dagar i ända här, jag kommer må dåligt och inte kunna resa på mig. jag kommer återigen se ut som någon jag inte vill, och bland det värsta tappa mitt hår som precis har börjat växa ut till en frisyr. Jag kommer bli knäpp av alla mediciner, jag kommer inte vilja gå ut, jag kommer inte kunna äta. Det är orättvist. En sak som jag ska göra annorlunda från förra gången är att låta mig själv tycka synd om mig. Även fast jag har väldigt svårt för det. Jag kommer vara så jävla ledsen, arg och besviken mer än någonsin men en sak vet jag att jag ska igenom det, levande. Jag har alltid på något sett gillat att pressa mig själv till gränsen men jag har redan gjort det en gång i en liknande situation, och det var den värtsa någonsin och den här kommer bli värre.
Jävligt konstig grej förövrigt att för ca10månader sen den 11 september 2009 fick jag diagnosen T-cellslymfom, Nu den 11Juli 2010 fick jag diagnosen Akut leukemi. Jag hatar nummer 11.
Everything will be wonderful someday.
Jag avskyr tanken av att veta att jag åter igen ska spendera dagar i ända här, jag kommer må dåligt och inte kunna resa på mig. jag kommer återigen se ut som någon jag inte vill, och bland det värsta tappa mitt hår som precis har börjat växa ut till en frisyr. Jag kommer bli knäpp av alla mediciner, jag kommer inte vilja gå ut, jag kommer inte kunna äta. Det är orättvist. En sak som jag ska göra annorlunda från förra gången är att låta mig själv tycka synd om mig. Även fast jag har väldigt svårt för det. Jag kommer vara så jävla ledsen, arg och besviken mer än någonsin men en sak vet jag att jag ska igenom det, levande. Jag har alltid på något sett gillat att pressa mig själv till gränsen men jag har redan gjort det en gång i en liknande situation, och det var den värtsa någonsin och den här kommer bli värre.
Jävligt konstig grej förövrigt att för ca10månader sen den 11 september 2009 fick jag diagnosen T-cellslymfom, Nu den 11Juli 2010 fick jag diagnosen Akut leukemi. Jag hatar nummer 11.
Everything will be wonderful someday.
