26/11 I CAN PRESS PLAY AGAIN.
Jag gjorde en PET-röntgen i tisdags som skulle visa om det fanns några cancerceller kvar i kroppen. Jag fick resultat idag och det visade sig att allt är borta och att det här var dem absolut bästa resultaten man kunde få! Yesyesyes! Jag har på något sett känt på mig den senaste tiden att nu var jag frisk nu är allt bra, i jämförelse med tidigare då jag kunde känna, shit nu är det kört. Nu är det som att man kan trycka på play again, även fast jag fortfarande har en lång bit kvar och kommer gå igenom 4a riktigt jobbiga behandlingar till i förebyggande. Det är konstigt att "medicin" kan få en att må så fruktansvärt dåligt, eller ja gifter att få en att bli frisk.
Jag längtar tills man slipper ligga här som en uppsvälld sjukling, Kortisonet får hela mig att se ut som en uppblåst ballong. Friskförklarad kommer jag inte bli försen om 5år, och jag har ingen aning om vilka bivärkningar jag kommer att få eller hur jag kommer må efter alla behandlingar, men just nu finns inte bara en envis vilja utan också ett besked om att jag faktiskt typ är frisk! Jag har ingen aning om hur det kommer kännas med rädslan att få tillbaka sjukdomen sen, eftersom chansen finns och är ganska stor enligt statistiken, jag hoppas jag kan fortsätta att inte oroa mig över någonting som hänt. Men det var som ett ljus i allt det mörka, det är långt ifrån över men en kick fick man med kämpar vilja.
Jag har alltid älskat utmaningar och testa nya saker, och aldrig egentligen varit rädd för någonting. Jag klarade mig själv i Australien 1 år när jag var 16 år. Jag har hoppat Bungy jump, fallskärm, spelat hockey, fotboll, friidrott, seglat, stukat och brutit ett antal delar i kroppen, hemskt nog blivit drogad två gånger, och överfallen av en man som jag som tur var kom undan. Jag har alltid tur i oturen! Den utmaningen jag går igenom nu är den första som skrämmer mig påriktigt, jag är rädd och har varit nära på att tro att jag skulle förlora. En jävla resa som man aldrig kommer kunna få någon att förstå som inte själv gått igenom den.
Det finns så mycket som jag har fått uppleva hitills, mycket posetivt men endå en del negativt, men vem har inte gjort det? Jag är inte rädd för att visa vem jag är, jag är ju jag varför ska man försöka vara någon anna? den person finns ju redan? Trist om det fanns två av varje.
Det finns så mycket jag äntligen har vågat börja planera igen, jag var rädd för att bli för besviken.
Its on like donkey kong!
18/11
Äntligen har det vänt, paniken och rädslan har försvunnit. Jag har insett att man kan inte gå och oroa sig för saker som inte hänt, och jag har även bestämt mig för att tänker inte dö pga av denna sjukdom, det vägrar jag. Jag har alldeles för mycket jag vill göra och uppleva innan den dagen kommer och då ska jag känna att jag gjort mitt!
Det possitiva med att hamna i en sån här situation är att man inser hur mycket ens vänner och familj betyder. Varje gång jag jag tittar på bilder, träffar eller pratar med er är det som att jag får fjärilar i hela magen, jag tror jag har insett vad lycka är och det är verkligen att få vara med dem man älskar. Jag gråter inte ofta men just nu sprutar det, men det är för att jag har insett vilken jävla bra värld man ändå lever i. Det finns människor som jag insett att jag bryr mig så mycket om, vissa känner jag inte ens speciellt bra men de gör mig glad bara av att tänka på dem. På något vis i all denna röra känner jag lycka, och det är allt erat stöd som jag får det bevisar verkligen att äkta vänner finns.
Men jag är ändå väldigt trött på det här, jag har aldrig haft begränsningar i mitt liv och nästan alltid fått göra det jag velat, aldrig egentligen haft en lugn stund. Den här sjukdomen vände upp och ner på mitt liv på bara ett par timmar. Det stör mig att jag behöver slösa bort så mycket tid på någonting så tråkigt, men samtidigt har jag inget val, något jag måste gå igenom för att sen kunna komma tillbaka in på banan igen. Nu är jag förhoppningsvis halvägs, på tisdag ska jag jag göra en PET-röntgen som ska visa om det finns några cancerceller kvar i kroppen, hur som blir det ändå 4 behandlingar till i förebyggande att jag inte ska få tillbaka sjukdomen.
Om det inte blir någon stamcellstransplation har jag planerat att börja plugga på distans och sen komma tillbaka till skolan i februari, men somsagt livet nu är lite mer att ta en dag i taget.
Innan jag blev sjuk så kopplade jag ordet cancer med döden, man visste ju inte så mycket om det. Det är en vidrig sjukdom som inte en ända människa är värd att få, det känns verkligen så orättvist när man själv är utsatt. När jag fick beskedet var det som att man ställde om och tänkte shit det här kommer vara den värsta tiden i mitt liv och jag kommer må dåligt i 6 månader, jag lurade mig själv lite och ja jag har varit med om den värsta tiden i mitt liv hitintills, men man kan ju fortfarande leva. Det är hemskt att faktiskt veta att ens liv hänger på en skör tråd.
Det som verkligen skrämmer mig mest är att inte få spendera tid med dem jag bryr mig om, sen finns det självklart massa andra saker man oroar sig över. Det finns en ganska stor risk enligt läkaren att jag får tillbaka sjukdomen inom dem närmaste 5 åren, men man får tänka att det faktiskt bara är statistik som inte har någonting med mig att göra. Det är inte roligt att vara tjej och inte ha något hår, det är faktiskt inte bara hår det är en del av ens personlighet, att känna att man är obekväm i sitt utseende är värdelöst. Men det växer ju ut igen.
Jag längtar så mycket tills det här är över, då ska vi fira!
Im me.
1/11
Att tänka orden "jag orkar inte mera" skrämmer mig, jag vill inte men det finns ändå där. Jag är så förbannad på den här sjukdomen just för tillfället och jag förstår verkligen inte varför en människa ska behöva gå igenom någonting som det här. Men någonting possitivt kommer det förhoppningsvis komma ur detta.
Det finns så mycket saker jag saknar, vakna utan att vara rädd, njuta av mat, gå en promenad utan att bli svimfärdig, mina vänner, åka buss, slippa åka till sjukhuset varannan dag, slippa sprutor, vistats bland folk, gå på bio, gå in i en mataffär, dagar utan att skelettet gör ont, inte huvudvärk. dagar utan magont, dagar då man kunde kolla sig i spegeln och iaf kunna säga att man såg någorlunda ut. Men allt detta kommer väl komma tillbaka så småning om, det tar bara så lång tid, och samtidigt leva med att jag kanske inte blir frisk.
Jag är livrädd, jag tänker på det varje dag, att man borde ta vara på tiden mera. Men det får mig att må ännu sämre av att tänka att jag inte kommer att bli frisk, jag tror att det påverkar kroppen mera än vad man tror, jag vill inte tänka dem tankarna men det är ganska svårt att undvika. Man borde leva dagen fullt ut, ta vara på dem bra stunderna, men vad gör man om man bara mår dåligt? Jag får ångest på något sett att jag inte tar vara på dagen, jag mer går och väntar och väntar på dagen då jag blir frisk. Processen har sina svackor och nu är jag riktigt trött på det här, men snart vänder det väl förhoppningsvis.
Min 4e behandling kommer startas någongång den här veckan, ännu en vecka med 6liter vatten om dagen som jag ska få i mig. Men som sagt det är väl bara att göra det!
Jag önskar man kunde snabbspola förbi det här, och sen få något besked på att man aldrig skulle behöva må så här dåligt igen, men så lätt är det inte.
tiden har ändå gått hyffsat fort, jag ska vara tacksam att det bara är ett halvår jag behöver stå ut med det här!
tack för att ni finns!
